Slutspurt på sommarens bästa deals - upp till 70%*

Från Rookie till Kebnekaise

Text: Meriem | Bild: Emelie Voltaire

Det började egentligen inte med ett berg. Det började med att fylla trettio.

För det är någonting märkligt som händer runt den åldern. Det känns som att ens kompisar långsamt delar upp sig i två läger. Det ena börjar prata om husdrömmar, renoveringar och vilken bil som faktiskt rymmer två bilbarnstolar. Det andra anmäler sig till maraton, köper landsvägscyklar som kostar mer än en mindre bil och får för sig att springa genom öknar. Jag stod mest någonstans mitt emellan med en kaffe i handen och försökte förstå när alla blev vuxna.

Så en dag ringde min bästa vän och sa:

Vi har ingen aning om hur livet ser ut om ett år. Då kanske någon är gravid, någon har flyttat eller fått ett nytt jobb. Ska vi inte bara göra det nu? Ska vi bestiga Kebnekaise?

Jag hann inte tänka efter innan jag svarade ja. Först efter att vi lagt på slog det mig vad jag faktiskt hade tackat ja till. Jag, som aldrig ägt ett par vandringskängor och vars närmaste relation till friluftsliv varit att springa runt Djurgården i löparskor. Först kändes beslutet mest kul. Som en sån där historia man skulle berätta om flera år senare. Men sedan började jag läsa på och det var nog mitt första misstag.

(Också nyfiken på Kebnekaise? Läs mer här →)

Internet är fantastiskt om man vill lära sig något, men betydligt sämre om man som mig har lätt för katastroftankar. Plötsligt satt jag och läste om väderomslag, stukade fotleder, människor som fått evakueras med helikopter och om hur fel skor, fel ryggsäck eller fel beslut kunde ställa till det. Samtidigt växte packlistan. Först behövdes en ryggsäck. Sedan vandringskängor. Underställ. Stavar. Vad var ens en skaljacka? Till slut kändes det som att jag höll på att packa för en expedition till Antarktis.

Det märkliga är att ingen pratar om den här delen. Man ser bilderna från toppen där alla står med armarna i luften och ser lyckliga ut, men ingen berättar om dagarna innan. Om hur man sitter uppe alldeles för sent och försöker förstå skillnaden mellan merinoull, bomull och syntet eller upptäcker att det finns fler modeller av vandringskängor än man trodde var möjligt.

Det var då jag ringde Emelie. Min vän och min outdoor-expert. Den sortens människa som vet vad ett skalplagg är och som aldrig skulle få för sig att gå ut på fjället i bomull.

Jag ringde henne med panik i rösten.

"Jag vill inte komma dit i sneakers. Jag vill inte vara den som behöver räddas från vildmarken. Och jag MÅSTE klara det här. Hjälp."

Hon skrattade aldrig åt mina frågor. Tvärtom svarade hon lugnt på allt, från vilka skor jag faktiskt behövde till varför merinoull var värt pengarna. Hennes filosofi verkade vara enkel: ju mer man vet, desto tryggare blir man. Sakta men säkert slutade förberedelserna handla om allt som kunde gå fel och började istället handla om att ge sig själv så bra förutsättningar som möjligt.

Vi läste någonstans att om man gick upp och ner för Hammarbybacken tjugofem gånger motsvarade det ungefär den sammanlagda stigningen under en tur upp och ner på Kebnekaise. Tjugofem gånger blev det aldrig, men vi gjorde Hammarbybacken till vår veckodejt. Vi gick upp och ner några gånger varje gång, fyra varv ena veckan och fem nästa osv. Ibland satt vi kvar på toppen med kaffe i termos och mackor som blivit lite mosiga i ryggsäcken. Vissa dagar plockade Emelie fram sitt lilla stormkök och kokade vatten till frystorkad mat. Jag satt bredvid och tittade medan hon donade. Det såg så självklart ut när hon gjorde det, och några minuter senare satt jag där med en varm lunch i handen som jag åt från en påse och kände mig märkligt nöjd. För en stund kunde jag nästan låtsas att vi redan var på fjället.

Sedan kom dagen. Efter att ha testat flera modeller och märken så införskaffade jag mina första riktiga vandringskängor, ett par Lundhags Tjakke 2. Emelie tittade på mig och sa:

Nu ska du gå in dem.

(Meriems lärdomar om vandringskängor→)

Jag tänkte att vi skulle ta en liten promenad, men några dagar senare gick vi femton kilometer runt Gömmaren med ryggsäck på ryggen. Kängorna gav mig inte ett enda skavsår, men resten av kroppen protesterade desto mer. Jag springer, kör Hyrox och styrketränar, men det här var något helt annat. Dagen efter kändes musklerna som segt godis som fastnat mellan någons tänder. Lång vandring är oftast lågintensiv, men den tar på kroppen på ett sätt som är svårt att beskriva. Lite som att försöka förklara hur cola smakar för någon som aldrig druckit läsk.

Men trots träningsvärken fick jag mersmak. Det finns något väldigt tillfredsställande i att upptäcka att kroppen klarar mer än man tror. För bara några månader sedan ägde jag inte ens ett par vandringskängor och nu hade jag precis gått femton kilometer i dem. Och fler kilometer ska det bli innan det är dags för bestigning.

Så nu återstår egentligen bara en sak: att hålla alla tummar och stavar för att fjällräddningen får en ovanligt lugn dag den 31 juli.

Vandringskängor och första långa vandringen

Lär dig allt om merino

Från Rookie till Kebnekaise

Det började egentligen inte med ett berg. Det började med att fylla trettio.

Här är Meriems packlista: