Alltid snabb frakt
Delbetala med Klarna
Smidiga returer
Behöver du hjälp?Kontakta kundservice
JakthundJakthund

Viltspår med hund

– så tränar du inför jakt och eftersök

Text & bild: Rickard Ericsson

Skogen är tyst. Det enda som hörs är prasslet från taxens orange sele genom blåbärsriset. Några meter framför mig går hon med nosen i backen och spårlinan sträckt. Vid en uttorkad bäck vinklar hon tvärt åt höger.

Jag släpper ur mig ett tyst ”braaa”. Mer behövs inte. Efter flera års träning har jag lärt mig att läsa de små signalerna. Svansen står rakt upp som en antenn och draget i linan ökar. Vi närmar oss. Hon vet vad hon letar efter. Och jag har äntligen lärt mig att lita på henne.

Vad är viltspår?

Viltspår är träning där hunden använder sitt luktsinne för att följa ett spår efter vilt. För en jakthund är det en värdefull färdighet, både som grund inför eftersök och som en start för hundar som tränas att följa spår efter vilt under drev.

Men viltspår handlar om mer än hundens nos. Hunden ska lära sig att följa vittringen och reda ut när det blir svårt. Föraren måste samtidigt lära sig att läsa hunden – och när det är bättre att låta hunden arbeta själv. Det tar tid att bygga upp. Det vet jag numera av egen erfarenhet.

Hur börjar man träna viltspår med hund?

När vi skaffade vår korthårstax var målet från början jakt. Efter råd från kenneln började vi enkelt. Ett spår på gräsmattan, några få meter långt och med en rådjursklöv i slutet. Det första var nog inte ens tio meter och då var hon omkring tre månader gammal. Sedan ökade vi successivt längden och svårighetsgraden och introducerade efter hand även blod.

Poängen var aldrig att göra träningen svår. Tvärtom. Hunden skulle förstå uppgiften och få lyckas. Det blev nästan ett helt första år av träning. Framåt slutet av jaktsäsongen blev längtan efter att faktiskt få släppa taxen i skogen för stor. Dagen före dopparedagen sköts det första rådjuret för henne. Då var hon tio månader gammal.

Vad är viltspår?

Hur tränar man viltspår?

Börja kort och enkelt och öka sedan successivt längd, vinklar, terräng och mängden blod. När hunden blivit säkrare kan du låta spåret ligga längre och även introducera olika störningar. Som nybörjare kan du lägga ett spår i skogen och låta hunden gå det ganska direkt. Med mer erfarenhet kan liggtiden förlängas.

Det är också bra att inte alltid lägga spåret själv, utan ta hjälp av en jaktkompis eller bekant. På så sätt vänjer sig hunden vid att följa spår som någon annan har lagt och lär sig successivt att hantera färska viltspår, andra djur, väder och vind som påverkar vittringen. Det är värdefull träning inför eftersök, där spåret inte alltid är enkelt att följa och hunden behöver kunna lösa problem när vittringen blir svag eller spåret tappas.

När är hunden redo för viltspårprov?

Det här var jag själv ganska försiktig med. Jag hade tränat hunden, men tvekade inför att boka ett riktigt prov. På vårkanten gick jag en kurs och fick kontakt med en annan taxägare som dessutom var viltspårdomare. Rådet var enkelt: boka en tid.

Vi gjorde ett testspår först och det gick strålande. Domarens kommentar blev: ”Hunden är definitivt redo – frågan är bara om du är det?” Det visade sig vara ganska träffsäkert. Taxen visste vad hon skulle göra. Jag hade fortfarande en hel del att lära.

Hur fungerar viltspårprov?

Viltspårprov arrangeras i anlagsklass och öppen klass. För att få starta i öppen klass behöver hunden vara godkänd i anlagsklass. Spåren är 600–700 meter långa, innehåller fyra vinklar och läggs med blod och en viltdel. I anlagsklass är spåret 2–5 timmar gammalt. I öppen klass är det nattgammalt och innehåller dessutom bloduppehåll och skottprövning.

Vårt första anlagsprov gick bättre än jag vågat hoppas. Veckan före midsommar åkte vi iväg. Jag var nervös. Taxen var sitt vanliga kyliga jag. Nosen åkte ner i marken och sedan bar det iväg. Drygt tio minuter senare stod vi vid klöven. Eller rättare sagt – taxen stod vid klöven. Jag hade mest följt efter.

Anlagsprovet blev godkänt och nästan direkt bokade vi nästa prov. Öppen klass. Skillnaden märktes redan vid starten. På anlagsprovet var spårstarten markerad. I öppen klass fanns spåret någonstans inom en ruta på 25 x 25 meter. Hur skulle jag veta när taxen hittade spåret? Hur skulle jag läsa henne? Och tänk om jag styrde henne fel?

Det var där jag började förstå att viltspår inte bara är hundträning. Det är ekipageträning.

Hur fungerar viltspårprov?

Hur lär man sig läsa sin hund i spåret?

Jag var osäker när vårt första öppna spår startade. Taxen hade förmodligen full koll. Efter en stund kände jag ett tydligare drag i linan och tänkte ”Nu är hon nog på spåret”. Sedan bar det iväg. Nosen i backen. Full fart framåt. I en vinkel gick det lite för fort, men hon ringade snabbt och hittade tillbaka. Det blev en viktig lärdom. En hund som tappar spåret har inte nödvändigtvis misslyckats. Däremot behöver den få möjlighet att reda ut situationen själv.

På vårt tredje spår fick vi verkligen testa detta. Mot slutet stannade taxen, sträckte nosen i luften och drog några gånger i vinden. Sedan vek hon av in i ett slysnår. Jag följde efter en bit innan jag insåg att något var fel.

Vi arbetade oss tillbaka. När vi kom ut ur snåret lugnade hon ner sig och fortsatte åt ett annat håll. Bakom en liten sten låg klöven. Domarens teori var att hon redan hade markerat att klöven fanns där innan hon drog iväg mot snåret och nästan nonchalant försökt berätta för mig att ”nu är vi framme”. Kanske hade han rätt.

Även om viltspårsproven är artificiella och spåren läggs av en människa, ger de en viktig träning även för föraren. Du vet inte exakt var spåret går och måste därför lära dig att läsa hunden och lita på det den visar. Hunden tränar upp sin koncentration, självständighet och förmåga att lösa tappter. Samtidigt tränar du på att följa hundens signaler och låta den visa vägen. Det är en viktig del av eftersöksarbetet. Ett bra eftersöksekipage består trots allt av två individer – och båda behöver träna.

 
Vilken utrustning behövs för att träna viltspår?

Det behövs egentligen inte särskilt mycket. En hund, en klöv, en spårlina och en plats där du kan lägga spåret räcker långt.

En spårlina på omkring tio meter ger hunden utrymme att arbeta självständigt samtidigt som föraren behåller kontrollen. Jag använder själv en platt lina som inte trasslar lika lätt.

En sele ska sitta stabilt och låta hunden arbeta naturligt utan att begränsa rörelserna. Vi använder själva en orange Julius K9-sele, som dessutom syns bra i terrängen. Passformen och bekvämligheten för hunden är det viktiga – Det finns en uppsjö av olika varianter!

Snitselband är praktiskt när du lägger egna spår. Markera vinklar och andra viktiga punkter – det är betydligt lättare än att försöka komma ihåg exakt var spåret går. Om du knyter snitselbandet i en klädnypa så får du en praktisk markör som du kan återanvända flera spår!

En GPS eller mobiltelefon kan vara ett bra komplement för att hålla koll på spåret. Ta också med vatten till hunden och enkel första hjälpen-utrustning.

En hundförarväst kan också vara praktisk när du behöver få med dig utrustningen ut i skogen. Välj gärna en modell i signalfärg – då kommer den dessutom väl till pass vid eftersök. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.

Utrustning för viltspår

Från tio meter på gräsmattan till riktiga eftersök

Efter att taxen blivit viltspårschampion har det blivit åtskilliga eftersök på både rådjur och hjort. Det är där hela resan får sin verkliga betydelse. För målet var aldrig egentligen championatet. Det var jakten. Och framför allt möjligheten att kunna göra ett bra eftersök när ett jaktligt skott inte går precis som man hade tänkt.

I dag är vi ett betydligt bättre ekipage än när vi började. Taxen har fått erfarenhet. Jag har fått erfarenhet. Framför allt har vi lärt oss att arbeta tillsammans. Och på ett skarpt eftersök i skogen är det precis det som gör skillnaden

Hon trippar målmedvetet några meter framför mig med linan sträckt och nosen i backen. De sista metrarna övergår stegen nästan i galopp. Hade inte linan hållit tillbaka henne hade hon förmodligen flugit rakt upp på hjorten som tryckt in sig i en rishög, nästan helt osynlig. Jag hade mycket väl kunnat gå förbi den. Men taxen hade koll.

Ännu ett eftersök är avslutat med lyckligt slut. Jag stannar upp och ser på taxen när hon står framme vid hjorten och undersöker det hon precis har hittat. För några år sedan började vi med ett tio meter långt spår på gräsmattan. I dag följer jag henne genom skogen när det verkligen gäller. Och någonstans på vägen har jag lärt mig det viktigaste av allt: när taxen sänker nosen och det drar i spårlinan, då följer jag!