

1–0 till Kebnekaise
Text & bild: Meriem
Vad händer med självförtroendet när man i flera månader har gått runt och sagt att man ska bestiga Kebnekaise? Tränat för det, införskaffat all utrustning och sedan plötsligt står på ett berg och försöker övertyga en guide om att man visst kan fortsätta.
Det skulle jag tydligen få reda på.
Resan mot Kebnekaise började med en vandring från Nikkaluokta till fjällstationen. Vägen dit var minst sagt blöt, geggig och grå. Inte riktigt den storslagna entrén till fjällvärlden jag hade föreställt mig. Men precis när vi närmade oss fjällstationen klarnade det upp, bergen kom fram och peppen började bubbla som kolsyra i blodet.
Imorgon skulle vi göra det. Vi skulle bestiga Sveriges högsta berg.
Det var då en av mina vänner berättade att hon var nervös för att inte klara det. Hon hade vandringsvana, hade varit i fjällen förut och var minst lika vältränad som jag. Om hon var nervös, vad borde då jag vara som aldrig ens satt min fot i fjällen? Samtidigt kämpade jag för att hålla hennes och min andra väns tempo. Varför gick de så snabbt? Vad hade vi bråttom till? Eller var det bara så här människor med fjällvana gick?
På kvällen hade vi genomgång med guiden. Västra leden, ungefär tolv timmar. Upp och ner samma dag och en väderprognos som bjöd på allt från blåst och regn till skurar och moln. Samtidigt försäkrade guiden oss om att vi skulle hålla ett lugnt tempo. Ingen marsch. Jag försökte förstå hur "lugnt tempo" och "Sveriges högsta berg på tolv timmar" skulle få plats i samma mening. I mitt huvud började bilderna från Hammarbybacken dyka upp. Emelie och jag hade kunnat vara där i flera timmar och ändå knappt fått ihop tre kilometer.
Så här går turen via den västra leden till: från fjällstationen går man genom Kitteldalen och tar sig hela vägen upp över Vierranvárri, omkring 1 700 meter över havet. Först ska man alltså upp på ett berg som inte är berget man kom dit för att bestiga. Sedan händer det oförskämda: man går ner igen, till Kaffedalen och ger tillbaka en del höjdmeter man precis kämpat ihop. Därifrån börjar den riktiga stigningen mot Kebnekaises sydtopp. Det är omkring 400 höjdmeter upp till Gamla toppstugan och ytterligare 200 till toppglaciären. Totalt innebär Västra leden omkring 1 800 höjdmeter och 18 kilometer tur och retur. Når man toppen är man inte klar heller. Då ska man sen gå samma väg tillbaka.


Nästa morgon stod vi där, tre bästa vänner med ryggsäckar och vandringsstavar, redo att ta oss an äventyret tillsammans. Det goda humöret höll i sig ungefär tills vi började gå. För det gick fort. De första kilometrarna kändes det stundtals som att jag sprang och de fem minuter långa pauserna kändes som tio sekunder. Sikten blev sämre ju högre vi kom och till slut såg omgivningen ut som en bild av domedagen ur någon religiös skrift: dimma, grå himmel och sten åt alla håll.
Jag placerade mig till slut direkt bakom guiden och började fokusera på hans steg i stället för allt runt omkring. Då gick det mycket bättre. Det fascinerade mig hur små steg han tog. Små, små, pyttesmå steg, men ändå gick det så snabbt att en sekunds sölande från min sida gjorde att jag direkt hamnade efter. Han peppade hela tiden och var precis så som man vill att en guide ska vara, bara möjligtvis med en annan uppfattning om tempo än jag.
Ju högre vi kom desto konstigare blev min andning. Benen var med och jag kände mig stark, men jag fick inte riktigt luft som jag skulle. Då kom jag på det: just det, jag hade ju fått diagnosen astma några månader tidigare. Någonstans i ryggsäcken låg en inhalator som jag inte direkt hade använt så ordentligt som läkaren sagt åt mig att göra. Jag stannade för att få fram den och stoppet sinkade hela gruppen. Den andra guiden förklarade att sådana stopp inte kunde fortsätta och nämnde för första gången att jag kanske behövde vända.
Vända? Jag tittade på honom som om han precis frågat om jag ville deklarera åt en gängkriminell. Absolut inte. Jag skulle klara det här. Men när vi fortsatte uppåt och min andning började övergå i ett visslande ljud började jag förstå vad han menade. Vi argumenterade en stund. Jag sa att jag ville fortsätta, han sa att jag behövde vända. Jag försökte förklara att jag faktiskt mådde bra bortsett från andningen, vilket när man skriver ut det så här kanske inte är världens starkaste argument.
När klockan visade att vi hade gått ungefär 6,5 kilometer så tog det stopp för mig. Jag fick ge mig, vända om och börja den långa vandringen tillbaka. Tårarna rann nerför kinderna och det var en märklig känsla att ha tränat i månader, oroat sig för om benen skulle orka, om skorna skulle hålla och om pannbenet skulle räcka till, bara för att stoppas av något helt annat.
1-0 till Kebnekaise.
I efterhand är jag glad att jag vände. Det kändes absolut inte så där och då, med tårarna rinnande nerför kinderna och en självkänsla som låg någonstans kvar bland stenarna bakom mig. Men det var rätt beslut.
Jag tar också med mig saker som faktiskt gick väldigt bra. Trots vädret lyckades jag hålla mig torr nästan hela vägen, både om fötterna och på kroppen. Utrustningen fungerade, benen kändes starka och all träning innan hade gjort skillnad. Jag hade förberett mig så gott jag kunde, men det jag saknade gick inte att packa ner i ryggsäcken: fjällvana.
Jag blev inte rookien som besteg Kebnekaise på första försöket. Men efter den här resan har jag fått en helt annan respekt för vad det faktiskt innebär. Att kunna gå långt är en sak. Att göra det i fjällen, i uppförsbacke, med ryggsäck och ett väder som verkade ha något personligt emot oss är något helt annat.
Även om jag inte fick med mig en toppbestigning hem fick jag med mig mycket annat. Häng med mina bästa vänner, minnen som kommer leva kvar länge och en väg tillbaka från fjällstationen där solen plötsligt bestämde sig för att vara med oss hela dagen. Stunden när vi stannade och doppade våra trötta fötter i det iskalla, mjölkigt turkosa fjällvattnet fick mig att inse att det kanske inte bara var för toppen jag hade åkt dit.
Men tur att Kebnekaise står kvar, ifall jag skulle vilja försöka igen. Och hur gick det med självförtroendet, undrar ni? Jag vill bara påminna om att jag trots allt är personen som tackade ja till att bestiga Sveriges högsta berg innan jag ens ägde ett par vandringskängor.
Ses vid nästa fjälltopp!

